Faster Siri är död

Fredagen den 8 juli begravdes faster Siri på Slätthögs kyrkogård. Hon, som var min viktigaste källa när jag behövde uppgifter till min släktforskning. Mycket faktauppgifter hittar man naturligtvis i kyrkböckerna, men för att få veta lite mer om personliga egenskaper, roliga historier och för den delen också sorgliga sådana behöver man någon som faster Siri.

Hon berättade med oslagbart gott minne om livet i Littelhult. Glädjeämnena var många liksom konflikterna i den stora barnaskaran. Farfar Karl styrde allt med stadig hand. Vid matbordet var det tyst, alla barnen fick stå och äta vid det stora slagbordet. Vid utearbetet på gården skulle alla delta oavsett om de gjorde så mycket nytta eller ej. På söndagarna gick flickorna i söndagskolan i Grönaberg, det gjorde inte pojkarna. De tyckte väl precis som mitt barnbarn Jakob som, när han fem år gammal skulle börja i kyrkans barntimme, sa att han redan visste allt om det där med Gud.

Siri berättade gärna dråpliga historier om sin mormor från Kexås som då och då kom gående över Kulla och Moheboda till Littelhult. Ibland för att ta antingen sin dotter Hilda eller något av barnbarnen i upptuktelse, ibland för att syna någon tilltänkt äkta man till en dotterdotter.

Varje gång vi träffades berättade Siri saker jag aldrig hört förut. I höstas berättade hon till exempel att hon varit och dansat på Tornbygget, som ”ägdes” av den mytomspunna Tornbyggemia.

Så sent som nu i våras diskuterade vi årets Värendsbygder, Norra Allbo Hembygdsförenings årsbok. Jag berättade att jag skrev om skräddare Strand i Arnhult. Genast berättade faster Siri om sina besök hos Strand. Det visade sig att hon flera gånger besökt denne man tillsammans med sina föräldrar för att beställa eller hämta färdiga sängtäcken, som var Strands specialitet. Hon kunde allt om tillverkning av sängtäcken, hon visste vilka tyger, vilken tråd och vilka nålar som användes för att få slitstarka och varma täcken.

Detta är självklart bara ett axplock av mina samtal med faster Siri. Under hela mitt liv, från tidig barndom, har hennes och min familj umgåtts regelbundet. Alltid var det trevligt, fint och gästfritt i Moheboda och senare i Moheda. Nu är det slut och saknaden är stor.

De kära barnbarnsbarnen Jakob, Simon, Mathias, Ariana, Nathalie, Moa, Meja, Maja, Måns och Olle sjöng vid minnesstunden efter begravningen.  Saknas på bilden gör Fredrik, Matilda, Robin och Melvin.

Margit Agnes Linnea fyller 99 år

Hur är det egentligen med faster Margit, är hon född den 24 maj eller är hon född den 27? I Slätthög sockens födelsebok står det klart och tydligt att Margit Agnes Linnea föddes den 24 maj 1917. Men farmor Hilda hävdade att Margit föddes den 27 maj, och hon om någon borde ju veta. Margit döptes den 29 juni av kyrkoherde Norén och dopvittnen var Johan Edvard Karlsson och hans hustru Martina Katrina Johansdotter från Littelhult.

Det må vara hur som helst med Margits födelsedag, några stycken av hennes syskonbarn var i alla fall hos henne igår, den 24. Som vanligt när vi träffas diskuterade vi släktfrågor av olika slag.

Igår var frågan hur Märta i Lätthult egentligen är släkt med barnen från Littelhult. Svaret är att Hilda i Littelhult var kusin med Märtas mormor Jenny Strid. Hildas och Jennys fäder Anders Johannesson och Gustaf Daniel Johannesson Strid var bröder och söner till Johannes Danielsson och Sara Lisa Gummesdotter från Kexås.

Och var det inte så att barnen i Littelhult var sysslingar till Gunhild i Åboda? Riktigt så var det inte men det finns en släktskap långt tillbaka. Hildurs, Arvids och Siris farfar Anders Jonasson var syssling med Gunhild i Åbodas farmor Anna Britta Jönsdotter.

Går vi ytterligare tre generationer tillbaka betyder det att vi alla härstammar från Olof Kristoffersson och Karin Andersdotter i Åboda.

                                          Faster Siri var inte med på kalaset men skickade hälsningar
                                          till lillasyster Margit.

Apotekskrus, såpkruka eller såpakruka och handvåg från gamla apoteket Lejonet i Växjö

För många år sedan, i samband med att apoteket Lejonet i Växjö skulle flytta till andra lokaler, såldes alla gamla apotekskrus, flaskor, burkar, vågar och annat ut på intern auktion.

För att fler ska se vilka vackra saker vi arbetade med lägger jag nu ut några bilder här.

                                                                      Såpakruka


Detta är en såpkruka, ett förvaringskärl för såpa. Sapo kalinus venalis såldes på apotek och användes också i plåster och liniment.
Kärlet är av saltglaserat stengods, 50 cm högt och märkt med "14 kilo". Detta betyder att krukan från början innehöll 14 kilo såpa.

                                       Handvåg


Detta är en s.k. dispenseringsvåg som vi vägde mycket små mängder med. Ofta användes den till att väga dubbelgifter, som var de riktigt farliga substanserna. Vågskålarna är av äkta silver. Just homatropinhydrobromid är ett dubbelgift, och detta  vägde vi på denna våg när vi framställde ögondroppar.

Här har vi en burk som förr innehöll Magnes.oxid.leve. Denna substans användes mot sur mage, men framför allt vid förgiftningar med arsenik.
Så har vi en burk som innehöll Phospho-energon. Detta var en mirakelmedicin mot allmän svaghet framställd av kalvhjärna, socker och mjölk.

Alla de bruna glasburkarna har i glaset inbrända etiketter, inslipade proppar och inristade taror i botten.

102-års kalas

Den 16 april fyllde faster Siri 102 år och uppvaktades med massor av blommor och besök. Här med döttrarna Eva och Lena samt några syskonbarn. 

Sommarlunch 2015 på Teleborgs Slottskafé

Familjerna Engström och Malmberg vid sjön Trummen en regnig och mycket blåsig dag sommaren 2015. Kristina Engström saknas på bilden, det var hon som fotograferade.

Hanna Christina Melin

1752 födde Hanna Christina en son. Pojkens far var Olof Christoffersson i Åboda, min anfader. Här följer berättelsen om Hanna Christinas tragiska öde. Berättelsen är tidigare publicerad i Värendsbygder 2015.

Påskdagen 1725 är det stor uppståndelse i Kvenneberga prästgård. Kyrkoherden, herr Nils, förbereder sig för dagens viktiga påskmässa. Helena, hans fru, som är gravid i nionde månaden har redan tidigt på morgonen haft känning av värkar. Helena har fött flera barn förut, och det har hittills gått bra. Men hon vet att varje förlossning är en stor risk, kvinnorna i hennes tid föder med livet som insats. Lite orolig är hon, det ska erkännas. Hon är ovanligt stor, och något har känts annorlunda den här gången. Förlossningen blir komplicerad och svår, och först framemot kvällningen är allt över. Både mor och barn har överlevt, och två små flickor har fötts i prästgården. Påskdagen slutar med att herr Nils tackar Gud för de två nyfödda barnen men framför allt tackar han Gud för att hans fru har överlevt.

Uppståndelsen har inte lagt sig i prästgården, dopet måste äga rum så fort som möjligt, flickorna är små och svaga. Samtidigt måste dopet ske med en viss värdighet, mamma är ju trots allt en Hård af Segerstad, och pappa är Kvennebergas kyrkoherde Nils Melin. Ett antal faddrar skall vidtalas, och barnsöl måste förberedas.

Allt ordnas i hast, och de nyfödda får i dopet namnen Eva Emerentia och Hanna Christina.

 De små tvillingsystrarnas föräldrar hade när flickorna föddes varit gifta i 15 år. Tisdagen den 15 februari 1710 stod bröllopet mellan Helena Hård på Holmen i Björkö socken och studenten Nils, även kallad Nicolaus, Melin. Bröllopet ägde rum på brudgummens 29-årsdag. Han var född i Hult Amundsgård i Hjortsberga socken, och han var son till sedermera kyrkoherden i Kvenneberga Johannes Melin och hans fru Christina Bruzelia. Brudens föräldrar var ryttmästare Lars Larsson Hård af Segerstad och Brita Stårck.

 Nils började som 12-åring i skolan i Växjö och studerade senare teologi i Lund. Samma år som han gifte sig fick han anställning som krigspräst vid Smålands Kavalleriregemente.

 Helenas och Nils första hem blev bostället Rickelsboda i Slätthögs socken. Där föddes 1710 sonen Johan, 1711 dottern Katarina Maria, 1713 en son som dog tre månader gammal och 1716 dottern Brita Christina.

Senare samma år slutade Nils som regementspräst och tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Kvenneberga socken. Familjen flyttade in i prästgården i Kvenneberga, och där föddes tvillingarna 1725. Tre år senare födde Helena ytterligare en dotter, Elisabeth.

Prästfamiljens ekonomi var pressad. Kyrkoherden hade sitt tionde från församlingen men det räckte inte, och frun såg sig tvungen att låna pengar. Just det år då tvillingarna föddes 1725 lånade hon 327 daler silvermynt av kammarherre Eherenpol.

I maj 1740 dog kyrkoherde Nils Melin.  För hans dotter, den 15-åriga Eva Emerentia, fick barndomen ett abrupt slut eftersom hon tvingades gifta sig med den 23 år äldre Lars Kiellman, den man som skulle efterträda hennes far som kyrkoherde i Kvenneberga.  

I början av 1740-talet gifte sig också Hanna Christina. Det var pastorsadjunkten Benjamin Herlin i Kulla i Slätthögs socken som blev hennes man. Hans föräldrar var handelsmannen Anders Herlin och Ingrid Svensdotter i Kulla, hans farföräldrar var Amund Törelsson och Märta Ljungesdotter i Härlatorp, och hans farfars föräldrar var Törel Joensson och Botel Halstensdotter i Härlatorp.

Kulla gård som den nygifta Hanna Christina flyttade till var på ½ mantal och kunde försörja 16 kor.

Eftersom i stort sett alla byggnader på hemmanet Kulla brunnit ner påskdagen 1691 när folket var i kyrkan vet vi ganska bra hur det såg ut när Hanna Christina flyttade dit 50 år senare. I samband med branden 1691 upprättades nämligen turligt nog en utförlig förteckning över och värdering av de byggnader som förstördes. Mangården var 45 alnar lång och inrymde förstuga, ny sätesstuga av sylltäljt timmer och en liten kammare. Ytterligare en mangård fanns, den var gammal men hade sätesstuga och en liten kammare. Två loft, ett väster och ett öster om mangården fanns, de var byggda av ekesyllar. Loften hade längderna 12 respektive 11 alnar, och båda hade två våningar. Slutligen nämns att gäststugan också brann ner.

Allt talar för att de nya husen byggdes upp igen på de gamla grunderna och alltså i samma storlek som de gamla husen hade före branden. Någon form av försäkringssystem verkar ha funnits redan vid denna tid eftersom det är Allbo häradsrätt som värderar skadorna, i det här fallet slutade värderingen på 81 daler.  Om man studerar kartan från 1820  ser man, med hjälp av skalan, att husen på Kulla gård 1820 har samma mått som på den gamla förteckningen från 1691, och att mangården har två loft, ett i väster och ett i öster.

                                                         Historisk karta över Kulla gård

Hanna Christinas man Benjamin hade studerat i Växjö, och senare studerade han teologi i Lund. I samband med giftermålet bosatte sig Benjamin och hans unga hustru i Kulla. 1743 föddes första barnet, sonen Andreas. Två år senare föddes sonen Nils. Benjamin Herlin hade aldrig någon tjänst som präst även om det hände att han reste runt till sjuka och delade ut nattvarden. Däremot sysslade han mycket med handel, ofta i samarbete med sin kusin Germund Ljungesson i Kängshult. 1747 föddes tredje sonen Benjamin.

Vid sonen Benjamins födelse var den då 22 år gamla Hanna Christina änka. I oktober året före hade hennes man dött, 31 år gammal, och därmed började ett nytt liv för Hanna Christina. En ung, utsatt, ensamstående kvinna med tre små pojkar var ett lätt byte för människor som ville utnyttja henne. Från att ha varit en respekterad prästdotter och senare prästfru med egen arvejord blev hon inom några år en utfattig stackare som levde av allmosor. Det gick så långt att hon vid ett tillfälle dömdes till fängelse eftersom hon inte kunde betala utdömda böter.

Samma år som Hanna Christina blev änka hade också hennes mor dött i Kvenneberga prästgård. Den skuld som Helena Hård hade till Eherenpol hade aldrig betalats, och skulden var nu vid hennes död med ränta uppe i 666 daler. Samtliga arvtagare till änkefru Hård ingick förlikning med Eherenpol, och därmed kom de undan med att tillsammans betala 300 daler. Det är i samband med denna förlikning vi får reda på att av de barn som fötts i familjen Melin i Kvenneberga lever vid moderns död Katarina Maria gift med komminister Samuel Barkander, Eva Emerentia gift med kyrkoherde Kiellman, Hanna Christina gift med pastorsadjunkt Benjamin Herlin och Elisabet (senare gift med ryttare Anders Klase). 

Som änka försökte Hanna Christina på alla sätt driva in de fordringar som hennes man haft vid sin död. Så till exempel ville hon ha tillbaka de 62 daler silvermynt som kusinen Germund var skyldig för humle som han sålt åt Benjamin. Germund Ljungesson avlade ed på att han inte var skyldig något, och Hanna fick inte några pengar trots att hon hade vittnet fänrik Johan Hafrin från Moheboda som vittnade till hennes fördel.  

Angående gården i Kulla yttrade sig både kyrkoherde Santhesson och fänrik Johan Hafrin. De hade båda varit hos Benjamin Herlin strax före hans död, den förre för att ge Herlin nattvarden. Vid bådas besök uppkom frågan om Hanna skulle ärva gården efter sin make om han skulle avlida. Detta var ganska självklart eftersom Hanna tidigare sålt sin egen arvejord Lilla Hult i Västbo härad och investerat pengarna i gården i Kulla. Detta var naturligtvis Benjamin väl medveten om, och han svarade enligt domboken i ena fallet” ja, det har jag tänkt och lovat henne” och i andra fallet ”ja, hon skall väl det”.

Men Hannas avlidne man hade ingen ordning på sina affärer. Det visade sig att gården var pantsatt till inspektoren på Sälleberg i Ryssby socken. Skuldsedeln var på 200 daler plus ränta och tingsrätten beviljade inspektoren inteckning på ¼ av hemmanet i Kulla.

Hanna vände sig till tingsrätten för att få tillbaka de 22 daler som förvaltaren Bengt Nilsson på Forssa säteri var skyldig Benjamin Herlin. Men denne förvaltare hade skulder som vida översteg hans tillgångar. Så Hanna blev också denna gång utan pengar.

Hanna stämde Johan Danielsson i Broaskog eftersom han var skyldig 1 daler från auktionen. I det här ärendet dömdes Johan till att betala, men det är oklart om detta verkligen skedde.

Under tiden som Hanna kämpade med sin dåliga ekonomi inledde hon ett förhållande med Georg Ulfsparre. Så småningom trolovade de sig, och i slutet av januari 1750 fick de sonen Johan Gustaf. Som var vanligt på denna tid tog ofta mödrarna spädbarnen till sig i sängen. Så gjorde också Hanna. En natt i slutet av mars, när Johan Gustaf var några veckor gammal, kvävdes han till döds i sängen hos Hanna.

Söndagen den 25 mars 1750 begravdes barnet, och samma dag rannsakades Hanna angående sonen Johan Gustafs död. Det var kyrkoherde Santhe Santhesson som ledde utfrågningen. Ytterligare sju betrodda män var närvarande liksom Hannas grannar och gårdsfolk.

Först tillfrågades Hanna om hon hade orsakat barnets död. Hon svarade ja. Därefter ville herrarna veta när hon gick till sängs. Hanna svarade att hon lagt sig klockan åtta på kvällen tillsammans med barnet, och en timma senare upptäckte hon att barnet låg dött på hennes högra arm. Nästa fråga gällde barnets hälsa. Både Hanna och gårdsfolket ansåg att barnet hade varit friskt. På frågan om Hanna hade varit frisk och vid gott förstånd svarade både Hanna själv och gårdsfolket ja. Samma svar blev det på frågan om Hanna hade älskat sitt barn och visat det ömhet. De närvarande grannarna hade aldrig hört eller märkt annat än att Hanna älskade sitt barn, och de vittnade om att hon efter sonens död gråtit mycket.

Därmed var rannsakningen över, och det protokollfördes att ingen misstanke fanns gentemot Hanna. Barnets död var en olycka.

Efter sonens död rämnar det alltmer för Hanna, hennes trolovade verkar ha varit frånvarande, och hennes ekonomi var urusel. Kanske var det därför hon tog emot den gamle, försupne änklingen Olof Pärsson från Bästerna vid midsommartiden 1750. Han berättade inför Allbo häradsrätt att han varit hos Hanna med råg och pengar men nekade till att ha haft ett förhållande med henne.  Alla utomäktenskapliga relationer var vid denna tid strängt förbjudna, och länsmannen bevakade nitiskt alla sådana företeelser.

Trolovningen med Ulfsparre varade ytterligare något år men i december 1751 upphävdes den. Då hade Hanna sedan en tid haft ytterligare ett förhållande, nu med den jämngamle Olof Christoffersson i Åboda, och hon var med honom höggradigt gravid.  Ulfsparre hade å sin sida ett förhållande med den gifta kvinnan Fredrika Eggertz under tiden han var trolovad med Hanna, och Ulfsparre dömdes faktiskt av Allbo härads tingsrätt att betala 50 daler till Hanna för brutet äktenskapslöfte. Det troliga är att Hanna aldrig fick dessa pengar. 

I mars 1752 födde Hanna Olof Christofferssons barn. Det var en pojke som fick namnet Johannes. Senare samma år inkallades Hanna och Olof i Åboda till tinget. Olof dömdes att betala 5 daler årligen till barnets underhåll. Han dömdes också för lägersmål att betala 20 daler i böter till kronan och 4 daler till Slätthögs kyrka, till hemligt skriftermål i sakristian och slutligen att stå kyrkoplikt, vilket skedde den 30 december 1753. Hannas straff meddelades senare i samband med att Olof Pärssons ärende avslutades.

Vi har nu kommit till 1753, och Olof Pärsson har äntligen erkänt att han haft ett förhållande med Hanna runt midsommartid 1750. I domboken kan man läsa vittnenas ingående beskrivning av vad som skett i kammaren. Pigorna hade stått utanför dörren och lyssnat, och de hade dessutom kikat i nyckelhålet. Så nog visste de vad som skett i madam Herlins kammare. Vid tinget fastställs nu Olof Pärssons straff. Han skall betala 20 daler till kronan, 4 daler till kyrkan och undergå hemligt skriftermål i sakristian.

Hannas straff blir att betala 40 daler i böter, 2 daler till kyrkan samt att stå kyrkoplikt.

Eftersom Hanna var utfattig förvandlades böterna till fängelse på vatten och bröd i tolv dagar. Sin kyrkoplikt genomförde hon i Slätthögs kyrka den 27 januari 1754. Detta innebar att hon skulle, till allmänt åtlöje, stå och skämmas på en pall längst ner i kyrkan under högmässan.

Under de följande åren lever Hanna Christina i Kulla på nåder. Gården brukas av olika arrendatorer som betalar som mest 24 daler silvermynt om året i arrende. Dessa pengar får inte Hanna ta del av utan de förvaltas av barnens förmyndare. Från 1760 regleras hennes villkor på så sätt att hon får disponera ett skeppeland jord (som arrendatorn ska bruka åt henne), och hon får disponera sin gamla kammare. Hon får 10 lass ved om året. När hon omnämns så kallas hon allmosehjon. Under första halvan av 1760-talet verkar alla de fyra fortfarande omyndiga sönerna ha flyttat från Kulla och Slätthögs socken. Den sista uppgiften om barnen finns i förmyndaren Sven Hesselmans bouppteckning. Denne man dog 1765 och var då skyldig de omyndiga barnen Herlin 40 daler för arrende av Kulla. Denna summa betalades troligen aldrig ut. Därefter upphör alla spår efter Hannas tre yngsta söner Nils, Benjamin och Johannes.

1765 dog Hanna Christina på sin kammare i Kulla. Hon var 40 år gammal och nedbruten av fattigdom, sorg och skam. Säkert tänkte hon sig ett helt annat liv när hon som ung prästfru kom till Kulla i början av 1740-talet.

Några år efter moderns död återvände äldste sonen Andreas Herlin till Kulla och övertog gården. I maj 1769 gifte han sig med Kirstin Amundsdotter från Bästerna Uppbördsgård.  Andreas och Kirstin fick två döttrar Stina och Maja.  Stina dog som barn men Maja gifte sig och fick tre söner. Ingen av sönerna stannade kvar i Kulla.  Maja, som tidigt blev änka, lämnades ensam kvar. 

Hur kom det sig då att släkten blev så fattig och utarmad?

Det var i början av 1700-talet som handelsmannen Anders Amundsson Herlin bördig från Härlatorp blev ägare till ½ kronoskattehemman i Kulla. Redan under tidigt 1700-tal fanns krav på obetalda skulder. Vid handelsmannens död 1737 fanns två söner som arvingar nämligen Benjamin och hans 14 år yngre bror Petter samt en dotter Maria intagen på Växjö hospital. Både Benjamin och Petter fick studera, först i Växjö och senare i Lund. Benjamin studerade teologi och Petter juridik. Under tiden sköttes jorden i Kulla av arrendator. I början av 1740-talet återvände, som nämnts ovan, Benjamin till Kulla. Trots att han hade sin prästutbildning ägnade han sig huvudsakligen åt handel. Affärerna gick verkligen inte bra, det märker man om man läser i domboken. Han fick inte ersättning för sina varor, han pantsatte gården i Kulla, och han lånade pengar till höger och vänster. Till detta kom att han regelbundet måste betala jordränta till staten eftersom Kulla var kronoskattehemman. Om inbetalningen av jordräntan förföll tre år i rad tillföll hemmanet kronan.

Så dog Benjamin, och där stod den unga Hanna Christina med sina små barn, en gård pantsatt och belånad upp till skorstenarna och krav att varje år betala jordränta. Hon kämpade hårt, och hon förlorade. Men hon fick trots allt sluta sitt liv i sin kammare i mangården.

Den första sonen Andreas gjorde när han återvände till Kulla efter moderns död var att sälja 1/8 av gården, alltså hälften av sitt arv. Han hade säkert inget annat val. De personer som gården fortfarande var pantsatt till måste ju få betalt, och jordräntan måste betalas. Här uppstår också en fråga om hur Andreas kunde sälja en del av gården utan att hans bröder nämns. De hade ju lika stor arvsrätt som Andreas, och ingenstans talas det om att han köpt ut sina bröder. Den tolkning som tyvärr måste göras är att de troligen alla var döda.

Det verkar vara så att den resterande delen av gården stannade kvar i släkten Herlin under Andreas livstid och också överlämnades till dottern Maja och hennes man. Efter att Maja blivit änka gick det inte längre. Hon klarade inte av att lösa in de pantbrev och inteckningar som fanns, och hon hade ingen möjlighet att betala jordränta.  Maja fick flytta ut från mangården och bosätta sig i backstugan.  Och Kulla gård gick ur släkten Herlin.

Den 1 juni 1844 dog Hanna Christinas enda kända barnbarn Maja i backstugan i Kulla.  Maja var utfattig, och hon hade efter att hon blev änka försörjt sig som tiggare.

Hur gick det för Hanna Christinas syskon?

Som vi läst ovan gifte sig alla tre systrarna.  Alla tre paren välsignades med flera barn vardera.

Äldsta systern Katarina Maria Melin Barkander blev änka i mitten av 1750-talet.  Hon dog 1786 i Sköldstad Jönsgård i Kvenneberga.

Hannas tvillingsyster Eva Emerentia Melin Kiellman dog 1757 i Kvenneberga prästgård.  Hennes make gifte därefter om sig två gånger.

Yngsta systern Elisabet Melin Klase bodde först i Klasentorp och flyttade senare till Larstorp i Norra Sandsjö socken. Hon blev änka 1774. Elisabet dog i Larstorp 1790.

Nils Danberg, skräddaren från Lekaryd


2011 skrev jag att fortsättning följer på forskningen om Nils Danberg, han som skänkte kalkkläde och kollektpung till Lekaryds kyrka.

Nu är forskningen sedan gott och väl ett år tillbaka avslutad. 2014  publicerade jag och Göran Alexandersson en artikel om Nils i Värendsbygder. Att jag väljer att ta med berättelsen på min blogg beror på att den Sara Larsdotter som nämns i slutet av berättelsen kom att bli anmoder till min man Bengt Nilsson. Det skiljer åtta generationer mellan Sara och Bengt.

I Dansjö Södregård i Lekaryds socken bodde i mitten av 1600-talet Joen Ericsson och Britta Nilsdotter. Britta dog omkring 1675, och Joen dog mellan 1681och 1685. År 1690 vände sig deras son Nils Joensson till Allbo häradsrätt för att få ett så kallat bördbrev. Vi kan i rättens protokoll läsa följande:

”Såsom unge personen Nils Joensson i Dansjö ärnat skriva sig i det lofliga skräddareskrået i Stockholm och därföre ödmjukeligen begärer att undfå bördbrev bevittnat av nämnden och allmogen att benemte Nils Joensson är född i äkta säng här i häradet och Lekaryds socken. Hans fader var beskedlige dannemannen Joen Ericsson och hans moder var gudfruktiga hustrun Britta Nilsdotter, bägge i herranom afsomnade. Hafvandes benemte Nils Joensson här i orten förhållit sig mycket vackert och sedigt att han därföre rekommenderas till all god befordran vilket verifieras”.

Kanske lämnade Nils sin hemsocken redan 1690 men i varje fall hade han gett sig av före år 1694. Då hölls det första husförhöret i Lekaryds socken, och i detta finns inte Nils omnämnd. Vi vet inte om Nils redan innan han lämnade Dansjö hade påbörjat sin utbildning till skräddare. Det troliga är att han under sin vandring mot Stockholm arbetade som gesäll hos olika skräddaremästare. Om det var så att han hade hustru och barn så följde dessa med på hans vandring mot huvudstaden. Från sin hemförsamling fick han kanske hjälp av olika slag för att klara sitt uppehälle, antingen av släktingar eller av någon välbeställd lekarydsbo.

Det går faktiskt tio år innan vi på nytt får kontakt med Nils. Men år 1701 hittar vi honom. Nu heter han Danberg i efternamn, han är färdig skräddare, och han har bosatt sig på Blasieholmen som ligger i Jakob och Johannes församling i Stockholm. Han bor med utsikt mot kungliga slottet, och i samma kvarter som Danberg bor grevarna Gyllenstierna och Douglas med familjer.   

Tack vare husförhören kan vi följa Nils Danberg under åren 1701-1709. Han bor under dessa år kvar på samma plats på Blasieholmen. Han har ibland en och vissa tider två drängar, och han har alltid en piga.

År 1706 kom en försändelse till Lekaryds kyrka. Den innehöll ett kalkkläde daterat 1698 och en pung till en kollekthåv daterad 1704. Dessa saker var en gåva från skräddaren Danberg, möjligen i samband med att han blev mästare.

Om kalkklädet och pungen berättar Lekaryd kyrkas inventarieförteckning från 1700-talets början följande:

”Anno 1706 Gaf Mester Nills Danberg som är barnfödd Danssiö och boor i Ståchollm till Leekaryds Kyrkia 1 Borderat pung att församble Gåfvorna uthij, item gaf han ett skiönt Borderat kalkkläde”.

I Värendsbygder 1931 har Ragnar Blomkvist skrivit om Lekaryds kyrka. I hans artikel står bland annat följande:

”Kyrkan äldsta textila föremål är ett kalkkläde och en pung från en kollekthåv. Kalkklädet är av siden, nu gulgrönt till färgen, och har en broderad inskrift: Nils Danberg 1698. Håvpungen är av blått siden med blekta broderier i guld och har broderad inskrift: I H S: N. D. B: 1704”.

( I H S står för Iesus Hominum Salvator = Jesus människans frälsare eller enligt allmogetolkning Jesus Herrens Son. N. D. B. står för Nils Danberg. )

År 1706 titulerades Nils för första gången skräddaremästare i husförhöret. Detta betyder att han, enligt stadgarna för skräddareämbetet, hade gjort ett antal godkända mästararbeten som till exempel kvinnokåpa och prästhätta med kapuschong. Det betyder också att han betalt en summa till skråbössan, och att han med hjälp av bördbrevet från Allbo häradsrätt bevisat att han var av äkta börd. Det senare var ett krav för att få bli mästare.

Skräddareämbetet hade, vid den tid då Nils Danberg levde, en egen fastighet i Gamla Stan vid Skräddaregränd 2.  Där drevs ett utskänkningsställe, för servering av ett vin, kallat Förgylta Drufwan eller Vindrufwan.  

I husförhöret från 1708 nämns för första gången en anhörig till Nils Danberg vid namn, nämligen sonen Jonas. Denne son förhörs då på Luthers förklaringar. Han bör då ha varit minst i tioårsåldern, alltså född innan familjen bosatte sig på Blasieholmen.

Det verkar ha varit en duktig pojke eftersom han på samtliga förklaringar fick omdömet e, viket står för ”eleganter”. Detta betydde att Jonas kunde allt felfritt eller elegant.  Vissa fick omdömet a, vilket står för aliquatenus (i viss mån), och andra fick omdömet i som står för infirme (dåligt).  Sonen Jonas vidare öden är tyvärr okända.

År 1709 skrevs Danberg in för sista gången i husförhöret för Jakob och Johannes församling. Hans närmaste grannar i kvarteret var då grevinnan Wrangel (vars folk dock var på landet vid denna tidpunkt) och baron Flemming med familj. Familjen de la Gardie i slottet Makalös var en annan granne (vars folk dock läste katekesen hemma med gårdspredikanten).

Trots att Danberg antagligen hade flera barn skrevs inte dessa in i husförhörslängden beroende på att de var för små för att förhöras på katekesen. Danbergs hustru omnämndes aldrig men det var mer regel än undantag att hantverkares fruar inte nämndes.

Länge svävade vi i ovisshet om vad som hänt Danberg efter 1709. Men så föll ändå den sista pusselbiten på plats när det visade sig finnas en lista på Stockholm stadsarkiv över de skräddaremästare som levde i Stockholm år 1711och en lista över de skräddaremästare som dött i pesten före 15 december 1710.

 Upsats uppå det Mästerskapet, som äre blefne döda i denna Pestetiden af skräddare Embetet till den 15 Decemb. 1710.

Listan över de mästare som lever 1711 upptar 86 namn och listan över de mästare som dött i pesten upptar 78 namn. Nils Danberg finns antecknad på sidan två på den senare listan.  

Av Stockholms cirka 55000 invånare dog mellan 20000 och 25000 människor. Familjen Danberg bodde mycket centralt, och där var risken att smittas extremt stor. Om man läser i dödboken för Barnhusförsamlingen så förstår man vidden av katastrofen. Fram till och med september 1710 bokförde prästen noga de döda barnens namn och ålder. Några dagar in i oktober utbröt panik när fler och fler dog, och prästen skrev då summariskt in de döda.  Den tionde oktober slutade han skriva de dödas namn. Han noterar följande under begravda:

10 oktober 8 stycken barnhusbarn, nemel: man har i denna siukliga och dödeliga förvirringstiden icke fått namn på alla; helst som sielfva preceptorerna, som därom förr berättat, siuknadt.

11 oktober sex barnhusbarn

13 oktober sex barnhusbarn

15 oktober sex barnhusbarn

16 oktober siu lik från barnhuset

18 oktober fyre barnhusbarn

19 oktober fem barnhusbarn

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att pesten grasserade som värst på barnhuset runt mitten av oktober 1710. Från den 20 oktober dog ytterst få barn på barnhuset, kanske beroende på att nästan alla redan var döda. Däremot dog flera av de anställda på barnhuset, till exempel barnhusorganisten, barnhussångaren och barnhussmeden, under senare delen av oktober.

En son till skräddaren Nils Danberg, Johan Nilsson Danberg, född 1703, omhändertogs på Stockholms barnhus.  Detta tyder på att även Nils Danbergs hustru var död. 

Gossen Johan Nilsson Danberg kom 1714 till svärdfejaren Hans Port men återvände till barnhuset. År 1716 angavs att hans styvfar var skräddaren Danberg (måste vara en felskrivning i handlingarna, det skall naturligtvis vara far istället för styvfar ).  Samma år flyttade Johan till en herr Stenmeyer. Därefter finns inga uppgifter om Johan Nilsson Danberg förrän han dör i Söderby församling 21 januari 1739. Inget tyder på att Johan hade familj.

I Jakob och Johannes församling fanns under de första tio åren på 1700-talet ingen annan familj med efternamnet Danberg än just skräddaren Nils familj. När så en timmerman vid namn Nils Danberg i samma församling 1738 blir far till sonen Nicolaus ligger det nära till hands att tro att denne Nils Danberg är en son till Nils Danberg den äldre från Lekaryd.

Timmermannen och pumpmakaren Nils Danberg den yngre var först gift med Brita Wikblom. Med henne fick han barnen Nicolaus, Maria Stina och Anders. Enligt uppgift från Stockholms stadsarkiv bodde Nils Danberg d y år 1745 i korsningen David Bagares gata och Regeringsgatan. Det finns i kronotaxeringslängden en anteckning om att han var ofärdig och utfattig. När sonen Nicolaus döptes var skräddaren Niclas Roos fadder. När dottern Maria Stina döptes var skräddaren Israel Danberg fadder. Denne Israel måste vara en bror till Nils Danberg d y och alltså ytterligare en son till Nils Danberg d ä. Möjligen var Nils och Israel tvillingar, det finns uppgifter om att båda ska ha varit födda 1705.

Brita Wikblom dog 1755. I bouppteckningen, som ägde rum den 1 mars 1756, angavs att Brita var barnlös vid sin död. Alla hennes tre barn med Nils måste alltså ha dött innan de uppnådde vuxen ålder.  Det fanns inga tillgångar i dödsboet. Maken uppgav att de tillgångar som funnits hade gått åt under hustruns sjukdomstid och till hennes begravning. Båda makarna hade tidvis bott på fattighuset. Enligt mantalslängden 1755 är Nils fortfarande ofärdig och utfattig, och där får vi också veta att han är 50 år gammal och alltså född 1705.

När sorgeåret var över gifte Nils Danberg d y om sig med pigan Ingrid Lind. Äktenskapet varade i sju år. Nils dog 1763 på fattighuset i Jakobs församling. 

Fem år efter att skräddaren Israel Danberg hade varit fadder åt Maria Stina återfinner vi honom i Luleå. Han var då gift med Catharina Elisabeth Billander. Redan 1758 blev han änkling men gifte året efter om sig med prästdottern Anna Charlotta Gran. Danberg blev änkling på nytt, och när han gifte sig för tredje gången hette bruden Anna Nyman. Israel var trots tre äktenskap barnlös.

Israel dog i Innanbäcken Nederkalix 1777. Hans bouppteckning finns bevarad. Där upptas bland annat en skräddaresax. Kan det vara Nils Danbergs sax som gått i arv till sonen?  Behållningen i boet var 4 riksdaler banco och 13 skillingar. En liten och utgammal stuga med allt innanrede värderades till 32 skillingar. Två getter värderades till 8 skillingar. Tre stycken fotknappar av glas infattat i silver värderades till 12 skillingar.  Israel var 72 år gammal då han dog, och i husförhöret för Nederkalix är det också angivet att han var född 1705.

Det finns ingen bouppteckning bevarad efter Nils Danberg d ä. Inga mantalslängder finns för Jakob och Johannes församling för åren 1700-1710. Dödbok saknas från den tiden. Födelsebok saknas för åren 1699-1708. Därför kan vi inte få veta namnet på Danbergs hustru och inte heller med absolut säkerhet veta, med undantag för sönerna Jonas som skrevs in i husförhöret och Johan som skrevs in på barnhuset, att han också hade sönerna Nils och Israel.

Det som styrker antagandet att Nils Danberg hade de nämnda fyra sönerna är dels det för den tiden ovanliga efternamnet i Jakob och Johannes församling, och dels att samtliga hade koppling till skräddareyrket på ett eller annat sätt.

Hade då Nils Joensson några kvarvarande släktingar när han vandrade iväg från Dansjö på 1690-talet?

Ja, det är troligt att han efterlämnade ett eller flera syskon i Lekaryd.

Bästa och enda spåret efter släkt till Nils är följande:

Från år 1685 bodde enligt mantalslängden på Dansjö Södregård Lars med hustru.  Första husförhöret i Lekaryds socken hölls 1694 och i detta hittar vi på Dansjö Södregård Lars med hustrun Eliena.  Lars uppges vara 40 år gammal liksom hans hustru. I familjen fanns två söner, Eric 14 år och Nils 12 år samt dottern Sara 8 år.

År 1698 blev Eliena änka. Det är först nu vi får veta att Lars heter Joensson i efternamn. I dödboken kan vi läsa följande:

Den 6 mars 1698 begrafs en Ehrlig och Redelig danneman Lars Joensson i Danssjö hvilken lades på kyrkiovapenhuset, ålderen var 43 åhr.

Om vi tolkar dessa uppgifter så stämmer platsen, efternamnet och tidsintervallet. Sönernas namn styrker släktskapen med Joen Ericsson och Nils Joensson.  Inget av detta kan dock ses som absolut bevis för släktskap utan får mera ses som indicier.  

Sönerna Erik och Nils har inte gått att spåra men Sara Larsdotter gifte sig 1711 med skomakaren Erland Persson i Hökaryd.

Sara och Erland fick först sonen Per och sedan tvillingsönerna Lars och Sven. Sven levde endast en dag.

Saras son Per gifte sig med Svenborg Torstensdotter och fick barnen Lars, Cajsa och Eva. De bodde i Norrås.

Saras son Lars gifte sig med Ingrid Jönsdotter och fick barnen Erland, Stina och Jonas. De bodde i Hökaryd.